Hudperfektor för kroppen

Efter graviditeten med min son dolde jag benen i fem somrar. Bristningar på insidan av låren, två kejsarsnittsärr, det vanliga.

Jag köpte VELLORIYA till min systers bröllop i juni. Jag tänkte bara använda den just då. Nu använder jag den till och med i trädgården med min dotter, för att jag äntligen kan ha shorts.

Min man sa bara: ”jag visste inte att du sminkade benen”. Han visste inte, eftersom det inte syns.

Jag slår i allt — sängkanter, bordshörn, knappen på tvättmaskinen. Har alltid gjort det. Jag har gula, lila och blå blåmärken i olika stadier på båda låren, nästan hela året. Plus en mörk fläck som liknar ett födelsemärke på insidan av vaden, som dök upp efter en solallergi för två år sedan.

I söndags var det min kusins födelsedagsfest vid sjön, kort klänning. Jag penslade på VELLORIYA kvällen innan på de mest synliga ställena. Jag skulle sätta ett plåster över som vanligt, men det fanns inget kvar att täcka.

Min bror, som har känt mig sedan jag var fem, tittar på mig och säger: ”sedan när har du så fläckfria ben?” Sedan en vecka, svarade jag. Sedan en vecka.

Mitt bröllop i september, ryggfri klänning från Carolina Herrera. På skulderbladen hade jag två små mörka fläckar efter tonårsakne som fotografen alltid fick retuschera på provbilderna.

VELLORIYA på morgonen, 10 minuters torktid, påklädd. Jag dansade till tre på natten under lamporna. Inga fläckar på klänningen. Inga fläckar på brudgummens krage.

Bilderna blev klara utan retusch. Mamma grät när hon tittade på dem. För första gången syntes inte fläckarna.

Mjölkvit hud året runt, även efter två veckor vid havet. De kallade mig ”lilla sjöjungfrun”, och det var ingen komplimang. De senaste fyra åren har jag haft långbyxor även i juli.

VELLORIYA gjorde mig inte ”solbränd”. Den fick mig bara att se ut som en vanlig människa som går utanför dörren. Den ljusaste nyansen — som min egen färg om jag tillbringade en månad i solen utan att någonsin bränna mig.

Första selfien i shorts på Instagram på fyra år. Inget smink. Ingen pose. Bara mina ben, äntligen.

Två barn och massor av bristningar på höfterna och insidan av låren. Jag har haft dem i fyra år; kroppen hann aldrig läka mellan graviditeterna. Jag hade köpt en grön blommig bikini före min första graviditet — häromdagen hittade jag den längst in i en låda, fortfarande med lappen kvar.

Semester på Korsika med min syster, tidig eftermiddag vid hotellpoolen. Jag applicerade den på morgonen efter duschen, och åtta minuter senare gick jag ut från rummet. Min syster skulle precis säga ”du har glömt din sarong”, men sedan tittade hon på mig.

Inget spektakulärt, inga före–efter-bilder. Bristningarna finns kvar; jag känner dem om jag drar handen över dem. Men de syns inte. Jag stannade vid poolen tills den stängde.

Jag har tagit bort tolv födelsemärken de senaste tre åren — melanom i släkten. De läkte till rödlila keloider på bröstet och armarna. Ärrplåster i ett år: ingenting. Laserbehandling övervägdes: för dyrt.

Min kusins bröllop i maj — jag var brudtärna, och bruden hade valt en ärmlös klänning. Jag höll på att tacka nej.

Två lager på de mest synliga keloiderna. Ärren syns inte på bröllopsbilderna. De har inte försvunnit — de är täckta. Men det är precis vad jag ville.

Arton månader efter förlossningen. Min son går, och jag klarar fortfarande inte av att byta om inför min man. Lila bristningar på magen och insidan av låren, ”nyspruckna”, som släkten säger. Specialolja i fyra månader: ingenting. Laser uppskattad till 3 200 €: jag skrattade, jag är föräldraledig.

Beställde den i smyg. Första kvällen på tu man hand på flera månader valde jag att ha på mig hans skjorta, inget under. Han märkte ingenting. Men det gjorde jag.

Det handlar inte om att ”jag har accepterat min kropp”. Det handlar om att jag nu kan välja om jag vill visa den eller inte.

Jag har alltid haft hudton 1A — det som Sephora-expediten kallar ”porslin”. Mina ben är så genomskinliga att de nästan reflekterar kontorets lysrör. Minsta bordshörn ger mig blåmärken som sitter i två veckor. Små spindelvener bakom knät som andra kvinnor inte har.

Lördag eftermiddag. Jag hade fått VELLORIYA en vecka tidigare och öppnade den äntligen. Tre drag på varje ben, i soffan framför Netflix. Jag tog på mig min pojkväns gamla shorts som jag bara har hemma.

Jag stirrade på mina ben i tio minuter utan att känna igen dem. Blåmärkena på låren var borta. De små blodkärlen också. Det såg ut som vanliga ben — inte modellben, utan helt vanliga mänskliga ben. Och bara det var redan en dröm för mig.

Cystisk akne från 13 till 22 års ålder. Huden i ansiktet läkte till slut. Ryggen gjorde det inte. Djupa akneärr mellan skulderbladen — jag tittar aldrig på dem i spegeln.

Företagets julmiddag, klädkod fint, och en kollega föreslog en ryggfri klänning. För första gången på tio år sa jag ja.

Applicerade den på ryggen med penseln — jag måste erkänna att det krävs lite tålamod för att nå mellan skulderbladen. Resultat: ärren finns kvar, men de är täckta. Gruppbild utan att gömma mig.